onsdag 30 augusti 2017

Mitt liv är i spillror???!

Om ni följer mig på instagram, eller känner mig privat osv, så vet ni kanske om att jag under
augusti månad har haft det oerhört jobbigt i privatlivet då min katt Ticki eller Mickan som jag så ofta kallade henne, varit riktigt sjuk. Till en början var det bara ont i tänderna men det blev snabbt något mycket värre då en veterinär tabbade sig efter tandoperationen och gav mickan antibiotika i förebyggande syfte, något som hennes gamla och försvagade kropp inte alls klarade av och det hela slutade med att hon kräktes och hade diarée och hon klarade inte av att bli av med diaréen. Så något som startade med tandsjukdomen FORL (80% av alla katter får det i äldre dar) slutade istället med att jag nästan en månad senare stapplar gråtandes från en veterinärklinik, med pappa bredvid mig som var tvungen att hålla upp en del av min vikt, då jag inte orkade göra det själv. Vid detta sista besök när jag gråtandes kom fram till att mickans sista tid i livet var kommen och det faktum att jag inte ville se henne lida längre och därtill inte ville att hon skulle dö p.g.a svält (hon gick ner väldigt mycket i vikt eftersom att maten passerade i magen alldeles för fort) så råkade det vara samma veterinär som några veckor tidigare hade gett henne antibiotika i förebyggande syfte. Både pappa och jag var naturligtvis jättearga på honom, men vi nämnde inget om det då vi hade mickan i fokus hela tiden. När så denna veterinär skall spruta in lugnande i mickans ben (efter det sätter de i en kanyl och gör så att katten överdoserar på sömnmedel) så höll mickans ben fortfarande på att slappna av (alltså var det rena reflexer) som fick henne att vifta till med benet ett antal gånger som gjorde att veterinären höll på att skita på sig varenda gång då han blev så rädd. Den sista gången rev hon faktiskt honom i fingret, och då förvandlades veterinären nästan till ett barn och uttrycker: Hon rev mig!!! Utåt sett var jag storgråtandes och helt förstörd, men i några sekunder kunde jag inombords glädja mig över att mickan fick sin hämnd till slut (den här veterinären var dessutom ganska så hårdhänt när han hanterade mickan så hon gillade inte alls honom). Men det faktum att mickan inte borde ha blivit sjuk på detta sätt och att hon egentligen bara skulle ha behövt dra ut några tänder och sen se till att börja äta igen, är det som gör det så svårt för mig och pappa att acceptera att hon är borta. För mickan var verkligen världens finaste och bästa katt med en oerhört fin och unik personlighet.

Ni har säkert märkt att såväl bloggandet, instagramandet och svarandet på mail har fått lida en del under augusti månad och det här är alltså varför. Och jag hoppas naturligtvis att ni kan ha en viss förståelse för detta. Till en början kommer nog bloggandet att bli rätt sporadiskt, men jag hoppas att så småningom komma upp till min normala bloggkapacitet dvs. 5-6 dagar i veckan. Den här bloggen är som ni kanske vet, då jag nämnt det några gånger uppkallad efter mickan. Bloggen heter Tickmick, vilket är en sammanslagning av Ticki (hennes namn) och mickan (hennes smeknamn), när jag skulle välja namn till min blogg för ca. 2,5 år sedan så blev det detta namn både för att jag själv skulle komma ihåg det men även som en hyllning till mickan, vilket gör det oerhört tungt för mig att ens se mitt bloggnamn just nu (jag vill naturligtvis ha kvar det). Men om ni nu orkar läsa så här långt i detta inlägg så hoppas jag att ni som har husdjur där hemma oavsett om det är en katt, en hund eller något annat att ni kan göra mig en tjänst genom att pussa och krama på dem lite extra ikväll.

5 kommentarer:

  1. Åh, förstår hur du känner det. Har haft ett antal husdjur i mitt liv och det är så tungt när man är tvungen att ta bort dem. De små liven blir en så kära. Styrkekram till dig <3

    SvaraRadera
  2. Förstår så väl hur du känner dig, tidigt i år var vi tvungen att ta bort vår katt pga hög ålder och att han blev sjuk. Man förlorar verkligen en familjemedlem! Kram!

    SvaraRadera
  3. Kramar från mig (det finns ett längre mail på Goodreads)

    SvaraRadera
  4. Fyfan vad tråkigt att höra. Skickar en virtuell kram till dig. *KRAM*

    SvaraRadera
  5. Förstår hur du måste känna dig nu. Jag är så ledsen. :(

    SvaraRadera

Tack så mycket för att du tar dig tid att kommentera mitt innehåll! Jag svarar på kommentarer så fort jag kan!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...